Barn eller inte barn

Sitter och läser debatter på Aftonbladet om att välja att inte skaffa barn, eller som de så fint kallar det: "frivillig barnlöshet".

Det är både skrämmande och fascinerande att se människors reaktioner på ämnet, hur otroligt provocerade folk kan bli av folk (framförallt kvinnor) som väljer att inte skaffa barn. Och det verkar i stort sett bara vara föräldrar som verkar ta det så hårt, att andra väljer bort barn i sina liv.

Argumenten varierar från att barn är meningen med livet, till att det är alla människors skyldighet att föra människosläktet vidare.

Om vi börjar där, med att vi måste föra släktet vidare:

På jorden lever nu ungefär 6,8 miljarder människor. Det är ungefär 6,7 miljarder fler än vad man beräknat skulle vara "normalt" för att ekosystemet ska fungera och resurserna inte ta slut. Då kan man väl tycka att de (ändå ganska fåtal på det stora hela) människor som väljer att inte skaffa barn borde kunna få välja det, utan att på något sätt påverka människans fortlevnad.

Det skulle ändå inte göra någon större skillnad på de miljontals människor som ändå skaffar barn varje år.

Om vi tar det andra, nästan värre argumentet, att barn är meningen med livet:

Det här tycker jag låter ganska sorgligt och skrämmande. Har människan alltså endast en mening och ett värde om hon väljer att skaffa barn? Har alltså människor som av olika anledningar faktiskt inte kan skaffa barn då inget värde? Ingen mening?

Alla människor har ett värde, och alla har rätt att hitta sin mening i livet för sin egen skull och på det sätt man finner rätt i sitt eget liv. Känner man att det viktigaste är att sätta ett eller flera barn till värden, då har man väl all rätt att göra det.

Men känner man att man har ett innehållsrikt liv utan barn, att man värdesätter annat i livet än att vara förälder - då har man också all rätt att avstå.

En människas värde ska inte definieras av om man föder barn eller inte.

Jag förstår inte ilskan i motargumenten från föräldrar som nästan hotfullt ska läxa upp de "frivilligt barnlösa". De har ju sina barn, varför inte bara vara nöjda med det, då de uppenbarligen gjort, det enligt dem, rätta? Jag tror knappast att man med aggressivitet och hotfullhet övertygar någon som valt ett liv utan barn att plötsligt ändra sig och plötsligt vilja skaffa barn. Acceptera istället att vi år 2010 lever i ett samhälle där alla är olika.

Ett annat argument jag ser i debatten på Aftonbladet är att om man inte skaffar barn blir man ensam när man blir gammal. Men då undrar jag - är det en garanti att inte vara ensam bara för att man har barn? Och är det verkligen ett argument som ska få någon att vilja skaffa barn? Som någon skrev: "Tittar man verkligen på det positiva graviditetstestet och tänker "hurra! besök på ålderdomshemmet!" Inte riktigt va?

Jag citerar signaturen "trollbabe" i debatten.

"...om man behöver fylla sitt liv med barn för att det ska vara meningsfullt så kan man inte vara speciellt lycklig i sig själv. Din ålders höst är också godtycklig, vad är det som säger att den barnlöse inte har någon som frågar efter en och hälsar på? Kanske chockerande för en förälder att tänka sig att folk har ett nätverk utanför släkten. Antagligen en lika främmande tanke som att barnbarnen man vill glädja sig åt lika gärna kan bo på andra sidan jordklotet och aldrig hälsar på..."

Själv vet jag inte var jag står i frågan. Jag känner inte, och har aldrig känt, någon längtan efter att skaffa barn. Jag kan inte säga nu att jag aldrig kommer vilja ha barn, för hur kan man veta vad man kommer tycka/känna flera år fram i tiden?

Men som jag känner nu kommer jag aldrig vilja ha barn, men den som lever får se.

Vet inte om någon orkat läsa igenom hela det här inlägget, men det var bara något jag fastnade i idag. Nu ska jag käka lite lunch!