"När jag blir stor"

När jag blir stor vill jag bli kurator/terapeut.

Framför allt vill jag jobba med ungdomar som mår dåligt.

I stort sett alla mår dåligt någon gång under sin tonårstid, och det är verkligen inget konstigt med det. Man håller på att gå från barn till vuxen, men man vet inte själv vad man är. I vissa sammanhang förväntas man vara vuxen, ta ansvar, klara av att fatta stora beslut.. men på samma gång behandlas man inte alltid som vuxen i andra situationer, kanske i hemmet där man alltid på ett eller annat sätt kommer att vara barn.

Det är en svår balansgång, och när dessutom ens vänner/syskon/klasskompisar går igenom samma sak är det inte konstigt att man blir förvirrad.

Här skulle jag vilja jobba. Mitt i kaoset med att hitta sig själv, där många unga människor tyvärr hamnar inom en psykvård som inte klarar av att bara prata med de här ungdomarna, och ge dem stöd - utan istället snabbt ställer en diagnos (typ depression) och försöker medicinera bort problemet.

Det här är det riktigt farliga. De här ungdomarna mår ofta dåligt just för att de är i desperat jakt på en egen identitet. Och här kommer psykologen och ger dem en identitet: "deprimerad". Det blir den nya identiteten för många, som identifierar sig med sin diagnos, vårdar den, förstärker den, sjunker djupare ner på grund av de faktiskt farliga och beroendeframkallande antidepressiva medel de får utskrivna, och till slut faktiskt blir deprimerade på riktigt.

För att i sin nya identitet hitta någon likasinnad läser man kanske böcker av Berny Pålsson, som tyvärr på många sätt romantiserat depresseion, borderline och schizofreni. Hon knaprar piller, tar droger för att "tysta rösterna i huvudet" och skär sönder hela sina armar. En mycket farlig förebild för en ung, förvirrad tonåring. Säkert följer många Berny's exempel och börjar även de skära sig, och ger sig själva ärr för resten av livet, ärr som kommer finnas kvar för alltid, och alltid framkalla dåliga minnen.

I de allra flesta fall handlar det här om ett rent uppmärksamhetsbehov. Det de här unga (oftast) tjejerna vill mest av allt är att någon ska se, att någon ska ingripa.

Och det är det här jag vill jobba med. Jag vill träffa de här unga människorna, innan de hinner få sina diagnoser, innan de hinner få sina farliga mediciner, innan de hinner skära sönder sina armar. Om jag skulle kunna hjälpa åtminstone några av dessa unga människor från att förstöra sig, då skulle jag i alla fall ha gjort någon skillnad.

Frågan är bara om jag klarar det?

Jag har alltid velat hjälpa människor. Alltid velat hitta lösningar. Alltid velat fixa, muntra upp, lyssna... Det här är vad jag vill.

Nu ska jag bara försöka göra det också.